I morse då jag vaknade ösregnade det. Jag såg fram emot en morgonpromenad i regn och rusk, det passade på något sätt ihop med mitt humör. Och jag blev otroligt besviken då det inte regnade alls då jag kom ut.
I vanliga fall hade jag antagligen skrattat åt mig själv för vem blir så besviken över att det inte regnar? I dag kunde jag ändå inte skratta.
Jag gick en lite längre promenad än jag hade tänkt för att låta promenaden göra det den brukar, få mig på bättre humör och få i gång tankarna. Och till sist började jag känna effekten av promenaden och fick perspektiv på min oproportionerligt stora besvikelse över att det inte regnade.
Vad var det egentligen som hände? Hur mycket jag än ibland kan tycka att det är skönt att promenera i regn och rusk var det nog inte det som var problemet, utan det handlade om att det blev annorlunda än vad jag hade förväntat mig. Jag var inställd på regn och så blev det inte så. Problemet var alltså inte avsaknaden av regn utan att det inte motsvarade mina förväntningar.
Det som också klarnade för mig under promenaden var att det här var droppen efter en rad händelser där mina förväntningar inte hade uppfyllts. Inga stora händelser eller besvikelser, men några olika situationer där jag hade hoppats eller förväntat mig något som inte blev så. Ett exempel är en utbildningsdag jag ska hålla nästa vecka för en återkommande kund. Jag hade mentalt förberett mig för en viss sorts grupp och blev lite ställd då jag frågade kunden om gruppen och insåg att jag måste tänka om. Inte helt och hållet, men tillräckligt för att det ska kräva en större insats, framför allt mentalt, än vad jag hade räknat med. Bara jag får min hjärna omställd vet jag att det kommer att bli hur bra som helst, men det blir inte som jag hade tänkt mig.
Hur banal min reaktion på att det inte regnade i morse än kan verka i efterhand var det en stark påminnelse om hur mycket våra förväntningar påverkar hur vi upplever saker. Och att vår reaktion inte alltid är rationell.