Jag kommer ihåg känslan. Av att det enda jag ville göra var att lägga mig ned i snön och gråta. Men på något sätt insåg jag att det inte var så klokt. Det var minus 15 grader och jag stod på Senatstorget i Helsingfors. Jag var på väg till jobbet och trots att jag förstod att allt nog inte stod rätt till slog mig inte tanken att gå hem. För jag måste vattna blommorna på jobbet.
Det absurda i att det som fick att fortsätta, att tvinga mig vidare, var att jag tyckte att jag måste vattna blommorna på jobbet såg jag inte då. Nu kan jag skratta åt det. Och tänker ganska ofta på det då jag vattnar orkidén som fortsätter att blomma med stora, vackra blommor varje år. Den fick sitt vatten och jag tog mig till jobbet den dagen. Men följande dag blev jag sjukskriven och var sjukskriven i fyra och en halv månad. Jag hade gått i väggen.
Jag blev påmind om det här i dag då jag var på seminariet Diagnos: duktig som ordnades av Svenska Kvinnoförbundet och Svenska Bildningsförbundet. Ett intressant och framför allt viktigt seminarium om varför så många unga kvinnor drabbas av prestationsångest och utbrändhet.
En av de saker Maria Sundblom Lindberg tog upp var att vägen till att gå i väggen är lång, att man kan befinna sig i en riskfas under en lång tid. Och så var det förstås för mig också. Redan i något år hade jag varit trött, blev ofta sjuk och var stressad. Hösten innan hade jag konstant värk i ena höften, jag gick till läkaren och betalade hundratals euro för fysioterapi. För att senare inse att det här var ännu ett sätt för kroppen att försöka signalera att allt inte var som det ska.
Värken i höften är ännu i dag en av de starkaste signalerna jag får på att något inte är som det ska. Det handlar ofta om att något känns fel, att det går emot vad jag vill eller tror på eller så är det något jag är orolig för. Värken kommer plötsligt och kan försvinna lika plötsligt. Ofta kan jag inte sätta fingret på vad det är som är fel, men bara det att jag stannar upp och konstaterar att det är någonting som skaver brukar lindra värken. Och i dag är tacksam över att kroppen säger till när något är fel och jag försöker lyssna på signalerna. Det är inte alls alltid roligt att inse att kroppen säger till igen, men samtidigt är det ju otroligt hur mycket kroppen kan säga oss bara vi lär oss att lyssna på den.
En annan väldigt tydlig signal på att allt inte stod rätt till under hösten 2009 var enkla arbetsuppgifter som plötsligt var helt omöjliga för mig att klara av. Jag skulle till exempel planera in en direktions möten under följande år. Det handlade om kanske fem möten under ett år och de skulle anpassas enligt några andra beslutande organs möten. Det här borde ju ha varit hur enkelt som helst – och i vanliga fall skulle jag ha gjort det på några minuter – men det gick bara inte. Under ett par månader försökte jag gång på gång få ihop ett förslag, men jag klarade inte av det. Jag minns att jag skrev ut en årskalender för att få bättre översikt. Jag skrev upp andra datum som var relevanta. Men jag klarade inte av att få ihop ett förslag på datum för de här mötena. Och det här berättade jag inte för någon. För jag skämdes. För hur skulle jag kunna jag klara av mitt jobb – jag var chef för en enhet på ca 20 personer – om jag inte ens fick ihop några mötesdatum?
I efterhand ångrar jag att jag inte berättade om det här för någon. För även att jag själv inte förstod riktigt hur illa det var skulle antagligen mina kolleger, min chef, min familj eller mina vänner ha insett att det var något som inte stämde.
Under de tio år som har gått sedan jag gick i väggen har jag alltid varit öppen om det. Jag berättar ofta om att jag har den erfarenheten och jag har aldrig skämts för att jag blev utmattad. Jag förstår helt enkelt inte varför det skulle vara något att skämmas för. Men jag har inte någonsin skrivit om det och efter seminariet i dag har jag blivit ännu mera övertygad om att det här är något vi borde tala och skriva mera om. Berätta om våra upplevelser, känslor, tankar, hur vi hamnade där, vad vi har lärt oss och hur det påverkar oss i dag.
Öppenheten är viktigt. För ingen ska behöva skämmas för att ha blivit utmattad. Och vi behöver kunna tala om det för att vi ska kunna förebygga utmattning och kunna påverka de samhällsstrukturer som bidrar till att så många unga kvinnor drabbas.
Det här inlägget publicerades först i min tidigare blogg.