I går kände jag den plötsligt. Energin. Energin som jag saknat i flera år.
Under flera år har jag varit trött, på gränsen till utmattad. Som tur var har jag lyckats hålla huvudet ovanför ytan, jag har kunnat jobba och har på många sätt mått bra. Men jag har varit trött djupt in i själen. Därför blev jag så otroligt glad i går när jag plötsligt insåg att jag inte var trött utan full av energi. Eller åtminstone så där som det känns då det är normalt. Då det är lätt att bara göra det där som man har tänkt. Gå in till stan på ärenden, byta batterierna i brandvarnaren, hänga upp en julstjärna i fönstret. Dessutom på en lördag, utan att först ha samlat krafter under en ledig dag.
Foto: Daniela Streng
Den här hösten har jag äntligen börjat lyssna på kroppen, på riktigt lyssna på den. Väckarklockan var insikten att jag inte var utvilad efter semestern, inte på långt när. Jag blev snabbt trött och kände med jämna mellanrum ett tryck över bröstet. Jag kunde absolut inte pressa mig som jag brukar kunna och insåg att jag måste göra något för att hitta tillbaka till mig själv och min normala energinivå.
Så vad har jag gjort? Jag har hållit mig till normal arbetstid. Inget mer, inget mindre. Vissa dagar har visserligen blivit längre men då har jag sett till att ta en lite långsammare start följande dag eller jobbat en kortare dag. Den största skillnaden är alltså att jag har varit ledig på kvällar och veckoslut. Det här är ju inte kärnfysik direkt, men jag har i alldeles för många år haft för vana att tröska på också när jag egentligen inte orkar. Det tog ett par månader innan jag vande mig av med att tro att jag måste fortsätta jobba på kvällen eller plocka fram datorn på veckoslutet och i början behövde jag varje dag göra ett aktivt val. Ibland har det känts idiotiskt att bara slöa när jag lika bra kunde fixa undan något, men jag har hållit fast vid mitt beslut.
En konsekvens av att jag jobbat normal arbetstid är att jag insett hur mycket mindre jag hinner göra under en vecka. Fortfarande kan det vara otroligt frustrerande och för en tidsoptimist som jag är det inte helt enkelt att göra realistiska planer för veckan. Men jag har lärt mig mycket. Till exempel att acceptera att saker blir ogjorda eller skjuts fram till nästa vecka. Jag har också blivit bättre på att fatta aktiva beslut om vad jag ska göra under dagen och vad jag inte ska göra. Och framför allt har jag lärt mig att jag får mycket mera gjort följande dag om jag är utvilad.
Samtidigt som det känns otroligt skönt att märka att det äntligen går åt rätt håll gnager en liten oro inom mig för jag vet hur lätt jag kan hamna där igen. Att jag tar på mig för mycket jobb och att dagarna blir längre och längre utan att jag riktigt märker det. Och eftersom jag tycker om mitt jobb är det ju ofta bara roligt att läsa in mig på något eller planera en workshop. Så hur ska jag lyckas upprätthålla balansen jag äntligen har fått till?
Det viktigaste är kanske att jag stannar upp regelbundet och känner efter hur jag mår och ser hur mycket jag har jobbat. Den senare delen går enkelt eftersom jag följer upp min arbetstid och därför har svart på vitt hur långa mina arbetsdagar varit. I övrigt handlar det nog mest om att få det till en vana att stanna upp och känna efter. Våga skjuta fram saker och våga säga nej.
Det finns så mycket mera jag skulle vilja skriva men jag tror att jag ska nöja mig med att njuta av läget just nu. Njuta av att jag vet att det går åt rätt håll, även om det kommer bakslag för det vet jag att det kommer att göra. Och njuta av att jag trots novembermörkret känner mig som om jag håller på att vakna ur en dvala. Och det tycker jag är värt att fira, med en glögg eller två.